Just nu är jag på ett surt humör.
Jag är arg på min karl.

När jag blev sur betedde jag mig väldigt moget och blockade han på facebook. Till mitt försvar så oblockade jag honom så fort som jag insåg hur fjantig min handling var. Jag ringde även upp han tre gånger på skype för att säga att jag inte kommer att höra av mig på ett tag. Såklart började han ju att skratta, och det förstår jag väl. Jag ringer och säger att nu tänker jag inte höra av mig igen och sekunder efter ringer jag igen? Jag vet inte vad det är, men när jag blir sur så vill jag visa det med alla medel jag kan. Som om jag inte visar det tydligt nog annars?

Dock så klarar jag inte av att vara arg länge, utan jag ger mig alltid, ringer och ber om ursäkt. Fastän jag anser mig själv vara den som ska få en ursäkt.  Klarar som inte av att vara osams..
Denna gång ska jag iaf hålla mig. Jag tänker inte höra av mig först!
Jag tänker vara envis helt enkelt!

Nu är det inte värsta grejjen och vi kommer ju bli sams igen såklart.
Det är bara det att nu i efterhand så börjar jag tänka på mitt beteende.
Jag är varken vettig eller mogen när jag blir sur. Jag rent utav skäms över mig själv!

Nä nu ringer jag och ber om ursäkt.. eller ENVISemma var det ju!